AVSLAG
januari 25th, 201217/1 2012 fattade Högsta domstolen i närvaro av justitieråd Göran Lambertz beslutet att ej meddela Lasele FVO och Älvräddarnas Samorganisation prövorätt i fallet om Älggårdsbäcken.
Domstolens skäl:
”För att Högsta domstolen skall pröva ett överklagande av detta slag krävs prövningstillstånd. Prövningstillstånd får meddelas om det är viktigt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av Högsta domstolen. Därutöver får prövningstillstånd meddelas i undantagsfall, nämligen när det finns synnerliga skäl för en prövning i Högsta domstolen.
Högsta domstolen har gått igenom materialet och funnit att det inte kommit fram skäl att meddela prövningstillstånd”
Jaha, det var det, det. En erfarenhet rikare blev vi. Och ännu mer desillusionerade. Visst. Utslaget var väntat men hoppet fanns trots allt att rättvisan slutligen skulle hinna i kapp. Hoppet och tron på att miljöaspekten äntligen skulle segra över girigheten. Nej, vi tvekar inte att benämna Vattenfall AB:s hantering av Älggårdsbäcken som ett utslag av ren och skär girighet och en total ignorans av ”miljötänk.”
Ingen människa med fler än 3 fungerande hjärnceller kan väl tro att Vattenfall AB inte skulle ha råd att göra rätt för sig, att reparera skadorna som Älggårdsbäcken åsamkades i samband med utbyggnaden av Kilforsen och Lasele. Bäckens utlopp i Ångermanälven lades igen, försvann, begravdes under massor av krossmaterial och vem vet vad mer. Detta påverkade självfallet fisket/fiskarna/faunan i såväl Älggårdsbäcken som Ångermanälven.
1961 gjordes en kostnadsberäkning över hur mycket det skulle kosta att ordna till ett utlopp för Älggårdsbäcken och summan blev 16.665 kronor. Osäkert vad det motsvarar i dagens penningvärde men det tar nog inte så särskilt lång stund för Vattenfall AB att tjäna in den summan i de vattenkraftverk, vars tillblivelse orsakade skadan. Men tydligen ansågs det för dyrt och istället byggdes en damm uppe i bäcken… en dam som ingen (allra minst fiskarna) efterfrågat eller varit betjänta av. Denna damm ålades Vattenfall AB underhålla för all framtid men det struntade de i och så försvann dammen … spårlöst. Hoppsan, vart tog den vägen? Och Vattenfall belönades i domstol med att varken behöva underhålla dammen eller avhjälpa skadan för vars skull dammen byggts. Logiskt? Jovisst. Brott lönar sig.
I stället för att reparera skadan skänkte Vattenfall AB Lasele FVO 100 000 kronor att använda till fiskefrämjande åtgärder om domen går dess väg. Vad kallar man sån´t? Det kan man inte skriva för då kanske man blir åtalad för ärekränkning.
Denna ”seger” för Vattenfall AB, en veritabel Pyrrhusseger, får vi ej överklaga. Den visar hur godtyckligt vattenindustrin får handskas med miljön och hur svenskt rättsväsen endast staterar med mössan i handen, oförmögen eller i värsta fall ovillig att försvara den biologiska mångfalden.
Men än är det inte över. Att bli rättshaverist för denna sak är förvisso ingen lösning men det finns andra vägar; Vattenfall AB:s hantering av Älggårdsbäcken kommer f.o.m. nu att åberopas som ett skräckexempel så snart det bara går…. i alla möjliga och kanske omöjliga sammanhang. Den ”badwill”, som företaget drar på sig pga oviljan att ställa i ordning efter förstörelsen i bäcken kommer att bli mycket kännbar. Det kommer att finnas oändligt många tillfällen att dra upp denna affär som ännu ett praktexempel på Vattenfall AB:s brist på miljöansvar.
Älvräddarna förbereder just nu ett brev till EU där de kommer att visa att Sveriges regering far med rena rama lögnerna. I ett vad man kallar ”motiverat yttrande” från EU-kommissionen till Sverige pekar EU på att Sverige inte har infört principen att den som orsakar skada på miljö också är den som ska betala för detta, i första hand genom att åtgärda skadan med egna medel, den så kallade PPP (Polluter Pays Principle). Det hela handlar om hur Sverige infört EU:s vattendirektiv som ska ge samtliga vatten antingen God Ekologisk Status eller God Ekologisk Potential. Svenska regeringens svar den 23 december 2011 innehåller rena rama lögnerna. Man påstår helt skamlöst att Sverige har genomfört principen att förorenaren får stå för de skador som de orsakat. Detta gör man genom att referera vad som står i miljöbalken, vår svenska lagstiftning. Problemet är att 97 % av de 2 106 vattenkraftverk som finns i Sverige INTE lyder under miljöbalken, utan får bedriva sin verksamhet med tillstånd meddelade enligt 1918 års vattenlag [sic!]. 1918 hade vi dödsstraff, kvinnor hade inte rösträtt. Det har gått framåt sedan dess, förutom på vattenlagstiftningens område. Skälet att domslutet blev som det blev i fallet med Älgårdsbäcken är just att dessa domar vilar på 1918 års vattenlag. Med andra ord, detta fall kan vara ett gott exempel för EU-kommissionen på att Sverige fortsätter att hålla på principen att den som orsakar skada INTE ska betala för det…
För Lasele FVO: Brita Isaksson
För Älvräddarnas Samorganisation: Christer Borg
