|
Tiden rinner alltför fort och jag kan nu säga att det var år sedan jag kunde säga att Röån är en hemort i fysisk mening. I själ och hjärta kommer denna underbara by alltid att ligga mig varmt om hjärtat. Min mormor och morfar Märta och Axel Tarberg finns inte längre med oss, men fortfarande parkerar jag bilen vid lägdan för att sakta promenera förbi min barndomsplats för att insupa atmosfären och minnena. Stegen tar mig alltid ner över lägdan och över järnvägen så jag kan följa stigen ner mot bron som leder över ån. Så många minnen. När mormor och morfar dog, och vi lämnade över huset i Metas trygga händer skrev jag ner mina tankar. Jag skulle vilja dela dem här med er….
Avsked
Dörren stängs och jag går för sista gången över den grusade gången på väg till bilen. Jag vill sluka i mig bilden av varje sten, varje barr, var välbekant doft. Sista gången jag lämnar huset. Sista gången jag lämnar min barndoms paradis.
Minnena väller över mig där jag står och ser över gården med dess byggnader. Bagarstugan där vi bakade tunnbröd på somrarna. Gammelmormors lilla röda hus med det brutna taket. Morfars ljugarbänk där han alltid satt och väntade med pipan i mun var gång vi anlände på helgerna. De prunkande rabatterna där mormor satt på huk med det slitna förklädet på, och noppade bort alla vissna blad. Den smala stigen upp till skogen. Den stig vi gick varje morgon för att hämta mjölk hos Irene i de gamla mjölkhämtarna. Mormors glada skratt medan hon och Irene pratar om ditten och datten och kalvarna som sög på mina fingrar så jag trodde att de skulle lossna. Doften, eller kanske stanken, om man frågar någon annan. För mig var det trygghet, för mig var det mormor och morfar. Berget där vi promenerade med Ruff. Och hur ivrig han blev var gång vi fick syn på en älg. Instinkten fick honom att vilja driva den mot morfars bössa. I skogen där vi plockade lingon och blåbär. I skogen där vi grävde med hälarna i backen för att det skulle växa upp murklor till nästa år. Hucklet jag fick bära för att, trots det starka myggmedlet, slippa de värsta plågoandarna. I skogen där jag gick vilse.
Min blick sveper över den lilla uteplatsen, och jag ser morfar framför mig vid ett dukat långbord. Han sitter med sin surströmmingssup och sitt dragspel. Han spelar Bränn-Pärsvalsen för alla som vill höra. Jag vill höra. Jag vill alltid höra den. Idag när han inte längre är med oss så kunde jag ge vad som helst för att höra honom spela den en sista gång. Bara en gång till. Min morfar. Bullrig och snäll. Min mormor, som fnittrar lite blygt och säger ”Men hör n´ hän!”, varje gång morfar säger något lite dråpligt opassande. Vilket vackert par, och vilka underbara morföräldrar.
Så svårt det är att inse att livet är förgängligt. Så svårt det är att acceptera döden. Så svårt det är att förlora något som man alltid ansett som en självklar del av ens liv. Huset är sålt och min barndoms plats som jag känner som baksidan av min hand kommer nu att bli någon annans barndomsminne.
|
Kylle 
<Visas ej>
