Tarbodarna

av Rickard Sjödin

Tara by är belägen i Junsele socken i västra Ångermanland. Byn tillkom i början av 1700-talet och har 15 kilometer till kyrka och tätort. I min barndom vid seklets början var vägen till byn oframkomlig för hjuldon långa tider under sommaren.

Att bönderna här höll sig med fäbodar redan från början, därom vittnade den öppna glänta som fanns på skogen cirka fyra kilometer från byn och kallades Gammelbodarna. Där kunde man i min barndom tydligt se rester av gamla hus. Det såg ut som det funnits bara två fäbodstugor på den vallen. Nu är gläntan beväxt med tät skog. Men den som är väl känd i trakten kan inne i de täta snåren hitta stenrösen som utghorde stugornas spis och skorsten.

De fäbodar jag här skall berätta om tillkom under 1800-talets första hälft och kallades av de äldsta i byn för Nybodarna. Men Tarbodarna - efter byn - blev senare det enda namn som användes.

År 1906 var jag åtta år och fick följa min mor på ett besök i fäbodarna. Mor hade så mycket att berätta efter vägen som väckte mitt intresse, allt rörde sig om fäbodliv. Hon hade namn på stubbar och stenar vi gick förbi. Hon talade om skrömt, vittror och oknytt därborta i bodarna och så vidare.

Här skall emellertid endast skildras egna iakttagelser och minnen av våra fäbodar från den gången jag fick följa mor, och senare som getarpojke, som vedhuggare och så småningom som kavaljer åt någon av bojäntorna.

Eftersom byn ägde blott en fäbod delades fäbodvistelsen upp i två perioder - vår och höst. Första perioden började på våren så fort det fanns nödtorftigt bete på skogen för kreaturen. Då skulle alla kreatur som fanns i byn sändas till bodarna. Torpare och sådana som varken ägde fäbodstuga eller borätt fick hyra in sina kreatur hos någon av böndernas pigor. Och ve den som trotsade mot den bestämmelsen! 

Får och hästar fick gå vilt på skogen långt bort från byn. Hästarna togs hem blott en kort tid vid höslåttern. Det vidsträckta skogsbete som fanns intill och omkring byn skulle växa och frodas i fred till den 19 juli - Sara-dagen. Då kom både bojäntor och kreatur dragandes hem till byn. Nu fanns det rikligt av skogsbete hemma att utnyttja minst en månad framöver.

Den här nämnda perioden var den huvudsakliga i bovistelsen för sommaren och på vårt språk benämndes den "huvelbodarna", och var så invant att allt som inträffade även i andra sammahang under tiden maj - Sara-dagen sades att det hände "i huvela". Ett exempel, jag är född 13 juni och är alltså född i huvela.

Efter nån dryg månad var det frodiga skogsbetet vid byn uppätet. Då drog bönderna på nytt till fäbodarna eller "höstbodarna" som det kallades. Men nu hölls det strängare på vem som ägde borätt, och det var förbjudet för bondpigorna att ta sig an torparnas kor. Böndernas kor skulle ensamma tillgodogöra sig det frodiga betet som växt till under sommarvistelsen. Torpares kunde gott slicka tuvorna hemmavid hösten ut.
Bonddöttrarna eller böndernas pigor fick flytta till fäbon och vara där perioden ut. Mjölken fraktades ej hem - allt av mjölkprodukter hade pigan (bojäntan) att tillvarata och bereda där borta i fäbon. Då och då gjorde bonden, sonen eller nån dräng besök vid fäbon för att bära hem smör, ost och mesost. Benämningen på den resan var på vårt språk "att gå till boern efter en sovelbörda". För det ändamålet användes en stor bärkont av flätad björknäver. Den bars på ryggen med bärremmar (likaledes av flätad björknäver) över axlarna.

Smörkärnan eller filkärnan (grädde = fil) bars ofta hem. Bondmoran ville gärna kärnna och bereda sitt smör själv. Att bära hem filkärnan var för drängen ett ansvarsfullt och stort förtroendeuppdrag. Det hade hänt en gång före min tid att en dräng som bar hem en smörkärna, kommen till en plats där fäbostigen gick över en lutande och slät berghäll, hade halkat och slagit ut innehållet i kärnan. Berghällen har än idag namnet "Filhällan".

Smörkärnan - ett laggkärl av trä - var rätt så stor och tung. Man bar den på ryggen. För det ändamålet användes en s k mes. Den var tillverkad av två trälaggar med en tvärslå fastsatt vid ändarna. Bärremmarna, de s k fässlorna, att ha över axlarna var av flätad björknäver i ungefär fem cm bredd. Öglor i mesen till fästen för bärremmar och bindrem var tillverkade av björkvidjor.

Inga slåtterängar, svedjeland eller odling hörde till fäbon. Kreaturen hade att livnära sig av det bete som fanns på myrar och i skogen för övrigt. Samma var förhållandet även hemma vid byn. Inga kultiverade beten fanns här för 50 år sedan. All starr och allt gräs som fanns efter sjöar och åar inhägnades och dess växtlighet tillvaratogs för vinterutfodring.

Husen som hörde till fäbon var fäbostugan, som på vårt språk kallades "störelse"

Så var det mjölkboden, där även ost, mesost och smör förvarades. Vid sekelskiftet började man använda separator. Tidigare silades mjölken upp på trätråg och på så sätt skildes grädden från mjölken. Mjölkboden var i en del fall sammanbyggd med störelset. I andra fall var den fristående ett tiotal meter från stugan. Boden hade jordgolv och inga fönster.

Ladugården var ett enda stort rum med båsplatser längs de två långväggarna. Korna var med rep och tralg av björkvidjor om halsen fastbundna i väggen. På så sätt bildades en smal gång längs mellan koraderna. Inga golv eller gödselrännor fanns. Spillningen föll direkt på jordgolvet. Gödseln kastades ut genom en glugg som var placerad på ena kortväggen. Det verktyg som användes för detta var en spade av trä. På den motsatta kortväggen var dörren placerad. Inga fönster fanns. Själva ladugården var byggd av runda stockar och var mycket låg i höjd. Man fick gå böjd invid väggarna. Taket var i de flesta fall av björknäver. Inget undertak förekom i någon av ladugårdarna.

Utanför varje ladugård stod alltid en mindre gryta som innehöll torr dya (dy), mossa och björknäver. När mygg och knott blev för plågsamma placerades grytan inne i lagårn och eld sattes på innehållet för att på så sätt röka ut myggen. Korna mådde bara bra av den myckna röken och stod stilla vid mjölkning.

Inga flyttbara fållor användes, blott en liten inhägnad kring bostuga och mjölkbod samt platsen där ostgrytan var placerad och där disk förekom. För övrigt strövade kreaturen fritt omkring på vallen om kvällarna. 

Fäbon var belägen i söderläge på en bergås med god utsikt över blånande berg och vidsträckta skogsområden. Cirka 75 meter nedanför vallen fanns en större tjärn som kallades Botjärnen. Där förekom rikligt med abborre. Men stränderna runt omkring bestod av s k gungfly. Men här och där var det spånglagt så boflickorna kunde med metspöet i hand balansera sig fram till vattnet och prova fiskelyckan.Abborren som fanns ansågs för små och värdelös så varken båt eller flotte hade kostats på till tjärnen. Det fiske som förekom var mera som tidsfördriv för oss småpojkar och för boflickorna.

Någon särskild anordning för vattning av kreaturen förekom icke. Vatten fanns gott om ute i skogsterrängen där dom betade under dagen. Diskvatten hämtades bredvid en stor sten vid utkanten av fäbodvallens norra sida, där en större myr tog vid. Myren kallades Boflon.
Dricksvattnet, det s k renvattnet, hämtades ur en kallkälla som var belägen ett par hundra meter från bovallen och bebyggelsen.

Vägförbindelsen utgjorde av en upptrampad gångstig över skogen de sju kilometerna fram till fäbon, bergland hela vägen. Den löper fram längs norra sluttningen av två smmanhängande berg. Bergen heter Lilla och Stora Flöjjet.

Flera platser efter bovägen hade namn som här skall uppräknas med början från byn. Vägen gick ut vid byns samfällda grustag som hade namnet "Sandgropen". Ett stycke längre upp på berget gick stigen över en gräsbevuxen glänta som hette "Gräsback". Sen kom man till en liten bäck, den kallades "Förstbäck" och var spånglagd med två bredvid varandra liggande handtäljda träd. Sen var det en plats som hette "Hindrik Abrams vägaskele". Så blev det en liten bäck igen som hette "Annerbäck" - även den var spånglagd. 

Ett stycke längre bort var det en stor fura som hade brutits av c:a tre meter i höjd från marken. Stubben hade namnet "Lars Sjul". Och så ett stycke längre bort fanns en liknande stubbe. Den var nån meter kortare i längd än den förra, men väl grövre - den hette "Lars Sjul-Anna".

Så kom man till "Gammvilarlågan". Här brukade man vila när man bar bördor från fäbon. (Ordet 'låga' betyder på vårt språk 'liggande träd'. Liggande färska träd i skogen kallar vi 'vindfällen', men gamla mossbevuxna sådana heter däremot 'låga').

Sen kom man till en plats där stigen löpte fram mellan två mitt för varandra liggande större stenar. Härifrån var det lika långt till byn som till bodarna. Stenarna kallades "Hårtastena" (=hälften-stenarna). Sedan kom vi till ett ställe där stigen går över en sluttande och slät berghäll. Här har alltså en dräng halkat och slagit ut innehållet i filkärnan, som han bar hem från bodarna. Platsen heter "Filhällan".

Ett stycke längre bort har vi åter en låga längs stigen. Den heter "Nyvilarlågan". Vi fortsätter vidare mot bodarna och kommer så till en liten bäck där klart, kallt vatten forsar utför berget. Här ville varje svettig fäbodvandrare släcka sin törst av det friska vattnet. Övergångsstället vid bäcken heter "Krogen". Vid sitt utlopp i Taraån heter den Bobäcken. 

På en slät berghäll längre bort ligger tre stora stenar med lämplig stolshöjd intill varandra längs bovägen. Stenarna heter "Vilarstenarna".

Sen har vi åter en spånglagd bäck. Den heter "Vitmullbäcken". Namnet har kommit av den vita sand eller mjäla som finns i backsluttningen mot bäcken. Här hämtade boflickorna den vita sanden som användes som skurpulver när dom rengjorde ostgrytan. Den blev så glänsande blank av den sandbehandlingen.

Skogen har nu glesnat efter vägens högra sida och en myr syns från vägen. Myren heter "Bomyran". Och berget har övergått till en långsmal höjd , som heter "Boåsen". Här ligger också en stor låga längs bostigen. Den heter "Brännvinslågan". Det namnet har uppkommit av att några ynglingar en lördagskväll skulle hälsa på bojäntorna och slog sig ned på lågan för att ta sig en styrketår ur en medhavd liter, men råkade fumla på nåt sätt så brännvinsflaskan föll ur händerna och krossades.

Sedan dess ansågs att det förde otur med sig, om man gick förbi lågan och inte bjöd lågan en sup, en blomma, en lövad kvist, ett knippe blåbärsris med bär fick föreställa supen, som man placerade på lågan. Och när man vid avslutad vistelse drog hemåt, kunde man av de massor av blomstjälkar, torra lövkvistar o dyl, som täckte lågan, konstatera att nog hade bovandrarna mangrant garderat sig mot otur.

Och så glesnar skogen, den smala stigen grenar sig åt flera håll och vi är framme vid fäbon.

Husen var byggda i ryggåsmodell av grova handtäljda stockar och som tidigare nämnts avdelade på mitten, bildande bostadsrum åt ena änden och mjölkbod åt den andra. I bostadens ena hörn var öppen spis och mur av grov vildsten, som boflickorna omsorgsfullt beströk med vit krita. Där eldade man och kokade kaffe och välling under regndagar, men för det mesta stod en ungbjörk placerad i spisen. Och all kokning utfördes vid den stora ostgrytan, som var placerad 5-6 meter framför stugan, där eld brann dagen i ända. Kring eldstaden och grytan hade uppmurats ett ungefär meterhögt halvcirkelformat vindskydd av vildsten.

I bostadens andra hörn var öppen spis. Där fanns en väggfast säng i två våningar, där boflickan hade att ligga i den undre och vallpojken, eller getaren som det hette, i den övre. Ett fönster med små blyinfattade rutor var placerat mitt på ena gavelväggen. Under fönstret fanns ett bord med kluvna, handtäljda stockar. I stället för stolar användes långa flyttbara långa bänkar, sk sätrar. Dessa var tillverkade av en grov stock som kluvits och täljts på ena sidan med ben i lämplig höjd av rundvirke.

Skåp eller klädgarderob fanns inte. Kläderna hängdes på spikar och långa träpinnar i väggen intill sängen.

Skåp fanns icke heller för porslin och köksattiraljer. Sådant hade sin plats på öppna hyllor som var placerade på väggen. Men för det mesta var all köksservis uppstaplad på en bänk vid ostgrytan, där den hade diskats. På bordet låg alltid en vit duk. Där var en porslinstillbringare också placerad som vas för ständigt friska blommor.

Hur ladugården var byggd och inredd har tidigare omnämnts. Avträde eller bekvämlighetsinrättning i någon form fanns icke. Boflickorna tvättade sig vid diskstället, badade i den närbelägna sjön och utförde sina naturbehov i ladugården, medan vallpojken och övriga besökare hade att på hundars vis klara sina naturbehov någonstans bland buskarna. Dock långt från vatten.

Ägoförhållandena var icke reglerade. Fäbodvallen ägdes samfällt av byns bönder, som fanns vid bydelningen (laga skifte). Husen var placerade c:a 100-150 meter från varandra och hade blott en liten inhägnad kring varje stuga. Bostugorna eller störelsen i var fäbod hade namn efter de första ägarna. De hette Grundströms störelse, Erik Jakobs, Jonkes, Iljas Ers, Zackes och Hinrik Abrahams störelset.

Några särskilda anställnings- och avlöningsförhållanden fanns icke blott på fäbodvistelsen. En bondpiga hade helårsanställning och fick utföra det arbete hon blev ålagd under året, fäbodvistelsen (som hon själv ansåg som den bästa tiden under hela årstjänsten). En bondpigas årslön var vid början av mina minnesanteckningar omrking 1906 högst 40 kronor, och vid bovistelsens upphörande vid 40-talets början omkring 50 kronor i månaden + fritt vivre.

De som ej hade egen fäbodrätt och lejde in sina kor hos nån bondpiga under fäbodvistelsen betalade visst pris per ko. Lägsta priset gällde vid början av seklet och var då kr. 1,50, högsta vid fäbodens upphörande på 40-talet med fyra kronor per ko för huvelbovistelsen. Dessutom skulle fäbojäntan som handhaft nämnda inackordering bjudas hem och trakteras efter bästa förmåga av dem som hon skött inackorderingen för. Denna festmiddag skulle inträffa första söndagen efter hemkomsten från fäbon.

En duktig fäbojänta ansågs kunna sköta 12 -15 kor och ett 20-tal getter och klara av allt som hörde till arbetet med ost- och mjölkberedning.

Livet på fäbon var alltid friskt och rörligt, ungdomligt, glada skratt och röster blandade med kornas råmanden, getternas bräkanden och skällors klang i olika tonarter.

Vallning förekom blott i första veckan i huvela. Sedan korna vant sig vid fäbon kom de dit ändå varje kväll. Hände det att de tog sig till att stanna borta på skogen över natten, då var det att anlita nån klok gubbes hjälp.

Mjölkningen började kl 6 på morgonen och vid 6-tiden på kvällen. Av den avsilade och likaså den skummade komjölken som blivit sur bereddes den mycket omtalade gammelosten (= lagrad ost). Det gick så till att man hällde upp mjölken i den stora ostgrytan, rymmande 60-80 liter . Mjölken uppvärmdes till viss temperatur. Sedan satte man till ostlöpe. Detta fanns icka att köpa här för 50 årsedan, jordbrukarna gjorde sitt ostlöpe själva.

Det gick så till att vid slakt av spädkalvar som icke hunnit börja äta hö och gräs tillvaratog man löpmagen. Så tog man en mjuk björkvidja, vars ändar man böjde emot varandra. Så drog man på kalvmagen. Denna tingest kallades på vårt språk för "tjesen". Den torkade vid lång förvaring men detta hade ingen betydelse. När så ostlöpte skulle tillverkas hällde man mjölk i ett fat och lade ner tjesen i detta, som fick stå och draga något dygn och så var löpet färdigt. Sedan man efter första ostberedningen kom över vassla, lade man i den och beredde löpe som hälldes på flaskor för framtida användning.

Så till ostberedning igen. Sedan mjölken av det tillsatta löpet kommit till det stadiet att ost och vassla började skiljas, tog man upp osten och knådade ihop den i en flätad vidjekorg, som kallades ostkar. Sedan den stått några dygn togs den ur ostkaret och placerades på hyllan i mjölkboden för lagring. När den så började anta en pepparkaksbrun färg så var gammelosten färdig att använda som maträtt, och som sådan hade den mycket gemensamt med surströmming. Den hade stark lukt, var en läckerhet för de flesta och en skräck för många.
Vasslan kokades ihop och formades på sätt som ovan till stora ostar. Den mesost som tillverkades av skummad komjölk hade mycket stark smak som påminner om senap. Den kallades starkmesost och ansågs som fattigmanskost. Bondmoran gav generöst av den varan till tiggarna som ofta gick omkring i gårdarna för 50 år sedan.

Ost och mesost av hetmjölk tillverkades på samma sätt, men från getmjölken avskiljdes ju icke grädden, varför såväl osten som messmöret räknades som en mera värdefull och delikat maträtt (men i mitt tycke dock ej jämförlig med gammelosten).

I fäbon tillverkades också s k långmjölk eller enligt vårt språk 'tätmjölk'.
Ämne att få till den varan fanns icke heller i handel. Boflickorna hade att ta sig ut på myrarna och söka rätt på en sorts gräs som vi kallade för tätgräs. Detta var överdraget med en tunn vattenliknande seg vätska. Några stjälkar av det gräset lade man ned i en kopp med mjölk som fick stå en tid, och ämnet till långmjölken var färdigt. 

Hushållsarbete förekom blott i form av disk och rengöring av de många tråg och laggkärl som användes, samt det vidlyftiga arbete som fordraatt hålla ostgrytan spegelblank. Den matlagning som förekom gällde ju blott för boflickornas eget hushåll.

Dessutom hade boflickorna att tillverka björkriskvastar. Vrida björkvidjor och tillverka mängder av traljar och rep till kobindslen i fäbon och även att ta med hem för framtida behov.

Boflickans klädsel var mycket enkel. Den klädsel hon hade på när hon drog till fäbon och så en omgång s k helgdagskläder att ta på när hon nån lördagskväll drog bort till dans i någon by i grannskapet. Det gavs icke heller tid och medel att besöka hårfrisörskan. Hon krusade, som det hette, sitt hår själv genom att hon fuktade håret och virade det kring en grövre spik eller i sämsta fall en matgaffel, som hon hettat upp vid elden. S k locktång fanns icke vid fäbon på den tiden.

Målning, puder och smink förekom icke vid deras make up. Men de var vackra ändå. Det låg något av friskt och sommarlätt kring hela deras väsen. Och lukten av bränt kvinnohår inandades man med större välbehag än den stank av parfym som slog emot en när man dansade med flickor i senare tid.

Fäbohelger förekom icke. Pojkbesök hörde till ordningen varje lördagskväll. Ofta samlades man i fäbon och tog flickorna med till logdans hemma i byn eller i någon grannby. 

Egna vallåtar och signaler förekom icke.

Vid flyttningen från fäbon hade all utrustning, såsom ostgryta, trätråg och kärl av alla slag fejats upp och staplats in i mjölkboden. Dessa fick vara kvar i fäbon till nästa vistelse. Samma separator användes även hemma året om. Den bars hem vid varje avslutad bovistelse.

De gamla hade sägner att berätta om vittror och skrömt, hur kor varit försvunna (bergtagna) långa tider osv. Under den tid jag minns har dock intet inträffat vid vår fäbod som inte haft sin förklaring.

Men fjärrskådare har anlitats då något djur kommit bort, men några nämnvärda fullträffar har icke dessa åstadkommit under min tid.
Tog sig korna för att icke gå hem till fäbon för natten utan låg borta ibland flera nätter, så skickades det efter nån klok gubbe, som skulle som det hette 'stämma dem hem'.
Hur det gick till berättade en ännu levande själsligt fullt vital kvinna i 69-årsåldern. Hon fick vara med en gång och se hur gubben bar sig åt vid nämnda procedur, och hade även att konstatera det otroligt goda resultatet efter hans besök vid fäbon.

Det var år 1910. Hon tjänte piga åt en bonde i byn och hade även att vara i fäbon. Efter en tids vistelse tog sig hennes kor för att ligga borta på skogen om nätterna till stort bekymmer för såväl flickan som för husbonden.
Så skickade man efter en kok gubbe som skulle som det hette 'stämma korna' att gå hem på kvällarna. 

Gubben kom och skred till verket. Han bad flickan leda ut skällkon och hålla den stilla framför lagårdsdörren. Så tog han slidkniven, skar med den en djup skåra i jorden runt om kons vänstra framklöv. Så flyttades klöven åt sidan och gubben bröt upp jordtorvan som han skurit loss där klöven stått. Så ryckte han bort sju stycken hårtottar från kons vänstra bog och lade dem i gropen, som han täppte igen med den torva han brutit loss.

Sen hällde han en sorts pulver i mjöl och knådade ihop det till små degkulor i ett hönsäggs storlek. Nu skulle flickan ge skällkon en av degkulorna varje morgon i tre dagar. Så skedde och från den behandlingen var korna hemma på vallen senast kl 7 varje kväll vistelsen ut.

Men när de så efter bovistlsens slut hade att gå på skogsbete hemma vid byn, fortsatte korna att gå till fäbon fortfarande varje kväll. Nu var det bara att anlita den kloka gubben på nytt. Men den här gången behövde varken skällkon eller boflickan vara med. Gubben hade gått ensam till den nu folktomma fäbon och upphävt förtrollningen.

Även andra knep användes för kornas trivsel och välmåga i fäbon, men det blir för långt för att här relatera.

Omkring år 1940 upphörde fäbon att brukas. Husen revs och fraktades bort. Somliga användes till sportstugor på annat håll. Kolugnar byggdes vid platsen och fäbovallen var bliven en ypperlig plats för kolved och skogsprodukter.
 

Rickard Sjödin