Jag är ensam som förr i min ensliga skog,
och timmer jag kör varje dag,
ty skogsarbete det är nu mitt knog,
och slit är min självskrivna lag.

Jag är gammal och sliten och stelbent och slut,
och min häst är precis lika dan,
ty massor av timmer vi har släpat ut,
och så troget vi slet för varann.

Jag for fram som en dåre i meterdjup snö,
och hästen han frusta' och drog,
ej heller jag vila' vid snöslask och tö,
jag var envis och seg i mitt knog.

Jag bor ensam i kojan på enslingens vis,
jag har gjort det i flera år,
själv jag lagar min mat vid min sotiga spis
och kokar min kaffetår.

Jag fördriver ej kvällen med flickor och vin
eller störs utav käringgnäll,
ej störs jag av kompisars gapiga skrin,
det är frid i mitt ensliga tjäll.

Jag kan vila en stund, jag kan drömma ett tag,
jag kan låta min tanke stå still,
jag kan vakna till liv, jag kan tänka ett slag,
jag kan skriva min dikt om jag vill.

I mina tankar jag talar med vänner jag mött
i mitt liv sedan ungdomens vår,
fastän många utav dem för länge sen dött,
ja, det händer jag torkar en tår.

Men nu skymtar min skogsjobbarbana sitt slut,
jag är gammal och värken är svår,
av samma orsak har min häst tjänat ut,
jag skall skjuta han, när det blir vår.

Men lever jag längre så händer det nog
att jag söker mig hit igen
för att drömma nåt dygn i min ensliga skog
och sakna mitt slit och min fyrbente ärlige vän.
 
 
 

Timmerkörning är knoget
och min utkomst sen många år,
jag höll fast vid mitt yrke troget,
men denna vinter är snörik och svår.

Det bultar så hårt under västen,
när i djupsnön jag pressar mig fram,
och tovig och blöt är hästen,
nu han liknar ett nyfött lamm.

Så ivrigt jag böka' och leta'
efter timret som finns under snön,
mina kläder mot kroppen kleta',
det känns som jag legat i sjön.

Jag förbannar varenda finne,
dessa busar som fuska' och högg,
och förvaltar'n som trygg sitter inne
i värmen och dricker sin glögg.

Jag sliter nog mest av dem alla,
men till intet krymper min lön,
jag frestas den lägste åkalla
- men från den högste faller ju snön.

-------

Det är kväll i min enkla boning,
här i värmen jag veknar, jag tror,
jag måste nog be om försoning
för att jag vredgas idag och svor.

Jag vet fattiga finnarna lider,
dom drack upp lönen dom fick för dom högg,
han är gubbsjuk, förvaltar'n, den svider
hans präktiga, varma glögg.

Nu ett barn med mig kan få språka,
sen jag fått min potatis och sill,
det hjälper nog ej om jag bråka',
det får snöa så mycket det vill.

Jag skruvar väl ner min livsförning
till vad som min kassa tål,
och krymper förskräckligt min löning,
i min svångrem jag borrar ett hål.

Ur allt mörker det skimrar en ljusning,
blott man tror att man själv har det bäst,
det sa mig den granens susning
vid vars rot mitt bo är fäst.