Han och brodern Kent är barnbarnsbarn till Erik Ers och Kristina
Först några kompletternde uppgifter som lämnats telefonvägen:
Erik Ers föddes 1846. Kerstin Nilsdotter född 1857 kom till Ramsele
från Gräsmark med mor och fem syskon. Hon hade då ett barn, Nils Werner,
med sig. Erik Ers tog till sig detta barn som sitt eget och adopterade honom.
Nils Werner dog blott 27 år gammal i lunginflammation. Inne i en av husets
garderober fann Göran ett handkolorerat porträtt av den då tjugoårige
Nils Werner. Huset bör vara byggt strax före 1890 (folkräkningen)
Men nu till Görans egen berättelse:
"Erik Ers började någon gång på 1880-talet (vet
inte helt exakt) timra huset, fast
inte där det står idag utan lite längre ner på
åkern. Marken hade han fått som
betalning för arbete som han utfört under många år.
Det är inte orimligt att tänka sig
att det är fler hus i Tara Röån som timrats av
Erik Ers. Kent har fortfarande kvar
flera av hans hyvlar och navare.
När han hade lagt de första stockvarven på knutstenarna,
fick han besök av en
Värmländsk kvinna som hette Kristina. Hon hade kommit upp
till Tara tillsammans
med sin mor och fem syskon. Hon var syster till GammViklund och Backlund
i
Gårelehöjden. Hon tittade sig runt och sade till Erik:"
Varför bygger du inte där istället,
det är vackrare utsikt där!" Erik tog sig nog en rejäl
funderare, sedan plockade han av
de stockvarv han timrat, flyttade knutstenarna och huset fick det läge
som det har idag.
Vilken kvinna kunde motstå något sådant? De tu blev
ett par, fick barn, barnbarn
och barnbarnsbarn.
Sitt nuvarande utseende fick huset i början på femtiotalet.
Uppsvinget, som kom i samband
med att kraftverket i Långbjörn byggdes, gjorde det möjligt
att modernisera det gamla
timmerhuset. Under några år hade man inneboende på
övervåningen, (Harry och Vivi). Men
det har funnits två hus till på gården. Framför
ladugården fanns det, som dom kallade klädboden.
Och alldeles bredvid där som vändplatsen är idag fanns
också ett brygghus. Dock minns jag inga
av dessa två hus då de redan var borta innan mitt minne
började formas. Men på ett flygfoto,
såna som vi sett på arkivsidan, kan man se klädboden
och var den låg.
Jo, visst är det så. Göran som skriver det här, är ett av barnbarnsbarnen till Erik
och Kristina.Det går nog inte en dag utan att jag tänker på Tara och det lilla torpet vid vägens slut lägst
yst (öst) i byn. Från det jag kan minnas, tills 12 års ålder, kom jag att tillbringa varje sommar här. Då när
det såldes efter n´Danels bortgång, kändes avstånden alltför stora för att vi rent praktiskt skulle kunna klara
underhållet och ha det kvar. Vad vi inte visste då, men som vi skulle förstå senare, var att denna ”rot” nästan
dagligen skulle göra sig påmind i våra tankar. Redan för 15 år sedan hade jag allvarliga funderingar i riktningen
att köpa Danels. Det var en känsla av att det var något som saknades i livet. Men det var inte möjligt då och
tiden var inte mogen. Inte förrän nu!
Återskapandearbetet har börjat (nov.2005)
Nu kan man åter se skolan, Gretas och Backen
Det är med glädje jag kunnat se att tiden nästan stått
stilla. Föregående ägare, Eivor, har till
min stora glädje, bevarat väldigt mycket som det var. Saker
som jag lekte med för över trettio
år sedan låg kvar där jag lagt dem, nästan som
om de stod och väntade!! Detta är något som jag
personligen känner stor glädje och djup tacksamhet inför.
Och det härligaste av allt är den glädje
och det mottagande ni bybor gav oss, mig och Frank Dahlin när
vi var där och röjde! Detta och mycket,
mycket mer kommer att finnas med mig dagligen när jag inom kort
flyger till Sydamerika på min nästa
”sjötörn”, en seglande långresa med elever hem från
andra sidan Atlanten. Det är bilder och känslor av
glädje som får mig att längta till återseendet
med Tara längre fram i vår!"
/Göran och Kent med familjer