RÖÅN

 I skrivlyan på Bruket i Sollefteå.  Foto: Håkan Humla Sundsvalls Tidning.

Nils-Eric “Nicke” Sjödin 1934.07.21 – 2009.04.09. 

Stöd Nicke Sjödins minnesfond, Bankgiro 401-3900

Arbetade som gymnasielärare i Sollefteå. 1981 utkom hans första bok ‘Byssfolke’ – skriven på genuint Röå-mål.

Nicke har genom sin verksamhet försökt göra vår by känd även via tidningar, radio och TV och dialekten – som han i sin ungdom tvingades ta avstånd från – accepteras nu av de flesta. Revansch, ville han gärna själv kalla det.Vid sidan av en mängd mediala framträdanden hade han också många uppdrag “live”, då han for omkring i landet och talade om byn mm på byns egen dialekt.

Hyllningen till lagledaren Nils Johansson – som tog Röåns IF från div 7 till div 6 torde vara välkänd över stora delar av vårt land. Så har exempelvis sportföretaget JOFA dikten tryckt på sina benskydds-förpackningar, och i Polen används den m fl i universitets-undervisningen i svenska. Ur Odôgdern. Utgiven 1985.

/Brita

Lagledar va du
bar väskern å läst’n
å remnåla häri keps’n.

Om vi låg ônner
vä 5-0 i halvtid sa du:
»Dä gå fint, pojka.
Vi ta dom.«
Sen förlore vi
vä 9-0
å kaste lerbôxern
å benskydda på däg
å lova ti härms’n:
»Aldri mer nan fotboll.«

Men du tänne pipa å sa:
»Näste söndag ha vi Tåsjöa.
Dom ta vi.«

Ende kritiken du hade
va då vi sköt för löst:
«Si hôr han skjut!
Timotejen viks int!«

Men om dä va hårlskôtta
va’nt du sä noga
vart boll’n for:
»Jävla bra skôtt!
Hadd ä dänne gått in
hadd ä vorte mål!«

Lite retfull
kônne du vära,
å en gang skrek du
sä dä hörles
över hålv e Helgum:

»Lägg straffen du,
Nils Eric,
som ha tege student’n!«

Fali sne’n straff vart e.
Inge mål,
inge stabbskôtt ens.

Dä vart inkast,
å inge mer straffläggning
för min del.
Men bra mycke poänga
skräpa vi ihop
tack vare taktiken
du lärd oss
då dä stog 0-0:
»Spärk en
åt hälvet!«
Hur feck du na pengar
å räck tell?
Int’ fanns nan Bingo
å int’ feck vi na tå kommun.

Likt förbannat
åkt vi buss
bå åt Graninge
å åt Norråker.

Ibland feck bussförarn
spela vänsterytter.

Han va in’t sämst.

Löpsedeln

Minnesord i Svenska Dagbladet 22 april 2009

Det är inte många förunnat att bli profet i sin hembygd. Nicke Sjödin var ett undantag. På påskaftonen ägnade lokaltidningen i Ångermanland, den som en gång bar det stolta namnet Nya Norrland, tre helsidor och hela löpsedeln åt hans bortgång.

Gymnasieläraren Nils Eric Sjödin hade fyllt 47 år när han 1981 debuterade som författare, med diktsamlingen Byssfolke. Det dröjde ytterligare 15 år innan han blev Nicke Sjödin med sina läsare. Ända fram till 1996, då han gav ut sin nionde samling, Baka lagårn, stod det Nils Eric utanpå böckerna.

När han avled i påskveckan, efter två års kamp mot cancern, var namnet Nicke Sjödin sedan länge ett begrepp långt utanför Ångermanlands gränser. Han somnade in på Sollefteå sjukhus, aktiv till sin sista stund: han fick ”dö mensch jäg lev”, som han låter en av byborna, kallad Abram, säga i Byssfolke.

 Den barndomens lilla by av småbrukare och skogsarbetare som Nicke Sjödin skrev om heter Röån och ligger i Junsele socken. Där växte han upp på ett torp.

Han var ensambarn, begåvad och skulle kôstes på: när han var 13 år satte pappa Rickard honom på rälsbussen till Sollefteå, där han tog realen och studenten. Sedan drog han vidare till Uppsala och en akademisk examen.

Han blev gymnasielärare och var verksam som sådan i Sollefteå under tre årtionden. I Sollefteå kom han också att bo hela sitt vuxna liv. Men Röån lämnade han aldrig och Röån lämnade aldrig honom. De två var ett.

 Röån är närmaste granne till Junselevallen, min barndoms by. Vi umgicks inte, men Nicke Sjödin skickade mig sina böcker och vi höll tät kontakt under ett par årtionden, ända till slutet. Ibland växlade vi tio mejl samma kväll, när vi inte lyckades reda ut förledet i ordet tråpä eller begripa varför någon nybyggare i förrförra århundradet kallades Järnes. Vi avbröt mejlandet för att titta på fotboll i någon tv-kanal. Nästa morgon fortsatte vi.

 Han hade sinne för svenska språket och för ordens valörer, inte minst den ångermanländska som var det enda språk vi kunde och använde i barndomen.

Nästan allt i hemtrakten föriti’n var vi överens om. Nicke Sjödin hade gott minne. Bara på en punkt svek det: han hade svårt att minnas att Röåns IF någonsin förlorade mot Junselevallens IF i fotbollens division VII Övre Ådal på 1950-talet. Om det kunde vi gnabbas.

 Nicke Sjödin var även underhållare, tidningskrönikör och revymakare, han medverkade ofta i radio och tv. Men först och främst var han författare. 16 böcker blev det, varav elva diktsamlingar. Den elfte, Åtabak, kom i höstas.

 In i det sista slipade han på manuset till en tolfte samling, som skulle få titeln På annersia (På den andra sidan). Den kommer ut senare i år.

Domen

fo grassär

bra nog länge

inna han ha skekä sånnt

dä du ha gjort

 (ur dikten om pappa Rickard, 1981)

/ Hans O Alfredsson.

Journalist på Västernorrlands Allehanda i Sollefteå 1968-79, från 1980 på Svenska Dagbladet i Stockholm.

Hittils utgivet:

Byssfolke 1981

Kvinnfolke 1982

Åslappe 1983

Gammelvärla 1984
Odôgdern 1985
Äntligen måndag 1986
Minna 1987
Rimsaltat 1989
Ett urval radioaktiviteter

Mesbärarfolke’ 1989
Nymoa 1992
Jônselmåle 1994
Versnoteringar 1995

Baka lagårn 1996

 Ett som anne 1999
Psalmversa jäg minns 2000

Åtabak 2008
 

Åtabak 2010 CD-bok
Uppläsare Torbjörn Fälldin

På annersia 2009
ISBN: 9789188672551. Förlag: Jengel Förlag.

Böcker tillsammans med andra

Versnoteringar 2008