På en skriftlig fråga till statsrådet Ardalan Shekarabi från riksdagsledamot Per Åsling(C) angående handläggningstiderna vid länsstyrelserna för tillstånd för miljöfarlig B-verksamhet kommenterar länsstyrelsen i Västernorrlands län:
”Vi har stor förståelse för att långa handläggningstider för miljöprövningsärenden skapar negativa konsekvenser för verksamhetsutövare och det är därför ett prioriterat område för oss inför kommande år att vidta ytterligare åtgärder.”
Länsstyrelsen uppger här även att den har ett etablerat och väl fungerande samarbete med några länsstyrelser, Örebro, Halland och Skåne, där den köper in resurser för handläggning av miljöprövningsärenden. (28/12 2016)
Detta har belastat vårt vackra Ådalen med en handläggare från länsstyrelsen i Skåne.
Notera även att det är verksamhetsutövaren det är synd om! Inte de som riskerar att drabbas.
Men låt oss ta ett konkret ärende t.ex. Ranasjö:
Allt börjar med att exploatören får vittring på en bra affärsidé; ett högt beläget område mellan Fjällsjöälven och Faxälven, som han kan projektera med vindindustri och därefter sälja.
Steg två är att inhämta kommunens välsignelse. Detta är i Sollefteå kommun en ren formsak, som profitören förmodligen ordnat redan på ett tidigt stadium, eftersom det kostar en hel del att planera för ett sådant storskaligt industriområde. Kommunen undanröjer därför ev. hinder mot etableringen- i detta fall (och, Salsjö, Vaberget och Knäsjöberg) genom att sjösätta en ” vägledning” förbi gällande, legitima vindplan (FÖP 2008). Detta är allmänt känt.
Därefter skall projektet godkännas av miljöprövningsdelegationen(MPD)
Om denna kan man på Länsstyrelsens hemsida läsa:
-Vid länsstyrelsen finns en särskild fristående miljöprövningsdelegation som har till uppgift att pröva tillståndsärenden om miljöfarlig verksamhet enligt 9 kapitlet miljöbalken.
Miljöprövningsdelegationen ska pröva ärenden om nya tillstånd, omprövning av tillstånd samt ändring och upphävande av villkor med mera för sådan verksamhet som har beteckningen B i bilagan till förordningen om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd.
Ärendena bereds av handläggare på länsstyrelsens miljöskyddsenhet i samråd med ordförande och sakkunnig i miljöprövningsdelegationen.
Beslut i ärendena fattas därefter av Miljöprövningsdelegationens ordförande och sakkunnig utan påverkan av länsstyrelsen i övrigt. (Länsstyrelsens hemsida)
Det är här som handläggaren från Skåne kommer in i bilden. Han sitter nere i Skåne och handlägger de enorma vindindustrier, som skall drabba vårt undersköna Ådalska älvlandskap och de glesbygdsmedborgare som kommunstrategerna i Sollefteå valt att vända ryggen till. Samme handläggare har även bl.a. Vaberget och Finnåberg på sitt bord. Och detta bord finns alltså nere i Skåne!!!Såvitt bekant har han inte besökt de områden han här handlägger. Det sätt han handlägger dessa ärenden på indikerar i alla fall att han inte känner till naturen här uppe eller i vart fall att han inte värdesätter den. Denna brist på förståelse för älvdalarnas unika natur är tyvärr inte ovanlig för “sörlänningar”. Dom gillar rapsfält, Österlen och en från vindkraftverk befriad havshorisont. (Det var väl en fördomsfull ståndpunkt men hur ofta får man inte belägg för detta!)
Handläggaren är anställd på länsstyrelsens Miljöskyddsenhet om vilken vi på samma hemsida kan läsa:
-Enheten arbetar bland annat med prövning och tillsyn av miljöfarlig verksamhet (till exempel industrier, avfalls- och energianläggningar och kommunala avloppsreningsverk), vattenverksamhet, vattenskyddsområden och täkter
MPD ger därefter regelmässigt exploatören tillstånd att uppföra sin industri. Inga större ändringar eller inskränkningar av profitörens planer görs.
Som ett sista skede, överklagandeskedet, följer så alla överklaganden, yttranden och förlägganden om yttranden och yttranden över yttranden i domstol.
MPDs tillståndsbeslut överklagas till Mark och Miljödomstolen av de drabbade. Domstolen förelägger i sin tur de klagande att lämna in uppgifter om avstånd till kraftverken, befarade olägenheter m.m. för att avgöra om de har rätt att överklaga. Överklaga kan ju vem som helst göra men det är domstolen som avgör om personens överklagan skall behandlas…om personen därmed tillerkänns talesrätt….om personen med andra ord är sakägare.
Det är inte helt enkelt för gemene man att utröna hur långt ifrån planerade verk man bor särskilt om man inte har en dator. Domstolen sänder inte ut kartor och andra underlag med kraftverkens tänkta placering. Domstolen, som ju har tillgång till alla handlingar och adresser, borde själv kunna bestämma dessa avstånd. I och med att alla klagande inte kan eller orkar svara på detta, att yttrandetiden är för kort för att några frivilliga skall hinna hjälpa alla samt att somliga anses bo för långt ifrån verken(mer än ca 3,3 km) reduceras antalet klagande, som tillerkänns talesrätt. Man kan även tycka att domstolen borde förstå att om herr och fru X tidigare godkänts som klagande så borde båda två godkännas även efter föreläggandeyttrandet även om bara den ena av makarna sänt in detta (i tron att domstolen borde fatta detta). Litet sunt förnuft borde man kunna förvänta sig även av domstolsjurister. Dom hade väl vid tveksamhet kunna fråga.
Slutligen får de kvarvarande utsållade klagande ett föreläggande om att yttra sig över exploatörens yttrande. Nu krymper antalet klagande ytterligare och hur många som i slutändan kvarstår är svårt att veta. Men de flesta har resignerat. Det är ett synnerligen effektivt sätt att reducera antalet sakägare.
Dessutom saknar de som klagar juridisk kompetens och får ytterst liten tid på sig att svara.
För närvarande inväntar man domen men utan tillförsikt. Under en sådan här process börjar man resignera. Den sliter oerhört på de människor, som riskerar att tvingas lämna sina hem eller bo kvar under svåra förhållanden.
Men huvudsaken är väl att verksamhetsutövaren (Flodin i detta fall) snarast får berika sig.
Tarabrita
