RÖÅN

Byn Röån bildades i mitten av 1920-talet genom en sammanslagning av de gamla byarna Tara och Rö. År 1925 är samtidigt kanske det största i byns historia då kungen kom på besök för att inviga järnvägen och man fick egen post och postnummer.

Den förste som slog sig ned på denna vackra plats för att bryta upp och bruka jorden ska enligt legenden ha varit en man som hette Krell. En glänta på Flöjet i närheten av byns kallkälla, kallas alltjämt för “Krellåkern”. Numera är den platsen ingen åker utan bevuxen av åtskilliga ståtliga furor.

Frågan är om denne Krell har existerat. Läser man skattelängderna från 1700-talet så framgår att den som tog upp nybygget Tara hette Olof Ersson och hans hustru hette Lisa Josefsdotter. De var ett ungt och idogt par från socknens (Junsele) huvudby Krånge, båda fostrade i familjer präglade av nybyggarblod och pionjäranda. De gifte sig 1755 och påbörjade av allt att döma det mödosamma arbetet med att bryta upp sitt hemman i Tara året därpå.
1756 får alltså anses som byns födelseår. Olof och Lisa valde att bygga sin gård “uppe på backen”, inte långt från den så kallade Krellåkern.

Bybon Rickard Sjödin (1898-1991) har beskrivit att Olof Erssons ankomst till Tara gick till på följande sätt: “När Olof Ersson vandrade på platån längs efter Röåforsens landtunga och med Tarån som flöt samman med Röån från annat håll ett stycke längre ned, och berget Flöje som en skyddsmur längst i nordväst, fann han att här var idealplatsen att grunda byn Tara. Tung och god jord för de sädesslag som gick till här i norr, beslöt han sätta i gång med odling. Mat i form av harr och öring hade han förmodligen att ösa upp ur forsen nedanför ån och även i Tarån. Fågel och vilt kunde han utan stor tidsspillan hämta runt Flöjet, med snaror och olika giller. Jordbruket låg mest för honom.”

Men visst kan det ha funnits en Krell på plats långt före Olof Ersson. Efter senaste istiden var denna del av landet länge täckt av havet, men omkring 6000 år f Kr hade vattnet sjunkit undan så att människor gott och väl kunde livnära sig här på jakt och fiske. Detta styrks också av ett flertal stenåldersfynd i socknen. En fast, jordbrukande befolkning lär Junsele socken ha haft sedan vikingatid eller åtminstone tidig medeltid. Röån kan ha haft en fast befolkning före 1700-talet som dött ut på grund av krig, pest eller andra orsaker men mera troligt är att det utgjort ett gränsland mot Ramsele socken och en allmänning där byamännen i dessa socknar jagat och fiskat och hämtat ved och virke samt slagit gräs som föda till kreaturen. Krell kan ha varit någon som tog sig friheten att till och med odla spannmål på allmänningen, en företeelse som inte var tillåten men ändå lär ha förekommit.

Namnet Tara har förbryllat många. Den mest sannolika teorin är att det – faktiskt – kan härledas till ordet “tattare”. I en kartläggning av norrländska vattendrag från mitten av 1500-talet står nuvarande Tarasjö upptaget som “Tattaresiötresk”. Idag finns i Röåns direkta närhet flera namn som lär stamma från detta: Tara, Tarån, Taråberg, Tarasjönäs, Tarsele, Tarbodarna .

Att det funnits så kallade tattare i Norden är belagt från tidigt 1500-tal. Tattarna var en icke bofast folkgrupp som ofta handlade med hästar och allmänt blivit betraktade som skojare, i likhet med zigenare. Att sådana hållit till omkring Tara eller snarare Tarasjö är allt annat än säkert och snarare osannolikt. Mera troligt är att någon i samband med kartläggningen av vattendragen i nedsättande ordalag inför den utsände tjänstemannen hävdat att vid denna sjö är det bara tattare som huserar. Enligt språkforskaren Lars-Erik Edlund vid Umeå universitet har bitter bymentalitet ofta givit upphov till geografiska beteckningar på detta sätt.

Namnet Rö är mindre gåtfullt och anses komma från “ryd” vilket betyder en avsvedjad plats, alltså en plats där man bränt skog och mark för att kunna odla.

Det finns många historier om hur otroligt tufft och kärvt alla dessa nybyggare i Norrlands inland hade det på 1700- och 1800-talet med kyla, missväxt och fattigdom. Tara och Rö utgör kanske inget undantag, men ändå har befolkningen här i allmänhet klarat sig undan de värsta katastroferna. En orsak som kanske är mera av det mytiska slaget är att “tararna” alltid varit rejält och duktigt folk. En annan och möjligen mera vederhäftig teori är den direkta närheten till vattendragen Röån och Tarån. I dessa åar har befolkningen hämtat såväl extra intäkter via flottningen som extra föda via fisket samt goda chanser till anläggningar som kvarnar och såg. Mycket riktigt skaffade byn tidigt eget sågverk (sent 1700-tal) och senare växte ett helt litet industriområde fram nere vid Röån vars centrum kallades “Stormaskin”.

Under 1800-talet växte sig byn succesivt större och starkare för att under första hälften av 1900-talet uppleva sin – hittills får vi väl säga – rikaste blomstringsperiod. Järnvägen (Forsmo-Hotingbanan) kom 1925 och snart hade byn drygt 200 invånare med post, affär, två caféer och till och med ett eget fotbollslag som ett år lyckades vinna division VII.

Rationaliseringar inom jord- och skogsbruk har lett till stagnation och tillbakagång. Post, affärer och caféer har sedan länge stängt. Flottningen har upphört och persontrafiken på järnvägen likaså.
Driftigheten lever dock vidare och trots att byn en bit in på 2000-talet endast härbärgerar cirka 30 invånare så finns här ett flertal starka näringar av vilka möbelvaruhuset “Röåns Möbler” som grundades på 1950-talet utgör den starkast lysande stjärnan.

Jerker Sjödin