Oscar Tarberg finns inte mer. Så svårt det är att förstå. Han har ju alltid funnits. Han var en av de första personerna i byn jag lärde känna. Han var den som skötte butiken, så länge den fanns. Sedan körde han varubussen, så länge den fanns. Han utgjorde, tillsammans med sina många bröder, kärnan i fotbollslaget. Han var en av Nickes bästa kompisar. Otaliga var de gemensamma träffarna. Han paddlade kanot och sedermera, när han själv slutat, kom han ständigt ner på vår gård och hämtade sina paddlande ättlingar. Han sålde fiskekort och skötte fiskevårdsområdet. Han hade loppis och auktioner för att dra in pengar till verksamheten. Han var skogsvandrare och jägare. Han fanns alltid till hands nere på byns vackra skjutbana, som han varit med om att skapa. Han var den underbare historieberättaren under många, många berättarcaféer som byalaget fick hålla i hans trevliga kök. Oscar var ett med Röån. Tomrummet går inte att fylla. Med sorg i hjärtat inser jag att Röån blir aldrig detsamma mer. Men däruppe någonstans har nog Nicke och han redan börjat dra historier för varandra.
Sollefteå den 22 mars 2012
Hervor Sjödin
