Camilla Karlssons finstämda text om sin mormor och morfar Märta och Axel Tarberg har berört många. Jag har inhämtet Camillas tillstånd att få lägga ut texten här på hemsida tillsammans med en bild från 17/12 2003. Den bilden togs med anledning av att julen närmade sig och alla i byn boende, som ville, fick möjlighet att på hemsidan under resp bild sända hälsningar till de sina. Alla dessa bilder läggs nu ut efter Camillas text. Många är de som saknas och efterlämnar oss i stor sorg och saknad.
/Tarabrita
Märta och Axel
Avsked
Dörren stängs och jag går för sista gången över den grusade gången på väg till bilen. Jag vill sluka i mig bilden av varje sten, varje barr, var välbekant doft. Sista gången jag lämnar huset. Sista gången jag lämnar min barndoms paradis.
Minnena väller över mig där jag står och ser över gården med dess byggnader. Bagarstugan där vi bakade tunnbröd på somrarna. Gammelmormors lilla röda hus med det brutna taket. Morfars ljugarbänk där han alltid satt och väntade med pipan i mun var gång vi anlände på helgerna. De prunkande rabatterna där mormor satt på huk med det slitna förklädet på, och noppade bort alla vissna blad. Den smala stigen upp till skogen. Den stig vi gick varje morgon för att hämta mjölk hos Irene i de gamla mjölkhämtarna. Mormors glada skratt medan hon och Irene pratar om ditten och datten och kalvarna som sög på mina fingrar så jag trodde att de skulle lossna. Doften, eller kanske stanken, om man frågar någon annan. För mig var det trygghet, för mig var det mormor och morfar. Berget där vi promenerade med Ruff. Och hur ivrig han blev var gång vi fick syn på en älg. Instinkten fick honom att vilja driva den mot morfars bössa. I skogen där vi plockade lingon och blåbär. I skogen där vi grävde med hälarna i backen för att det skulle växa upp murklor till nästa år. Hucklet jag fick bära för att, trots det starka myggmedlet, slippa de värsta plågoandarna. I skogen där jag gick vilse.
Min blick sveper över den lilla uteplatsen, och jag ser morfar framför mig vid ett dukat långbord. Han sitter med sin surströmmingssup och sitt dragspel. Han spelar Bränn-Pärsvalsen för alla som vill höra. Jag vill höra. Jag vill alltid höra den. Idag när han inte längre är med oss så kunde jag ge vad som helst för att höra honom spela den en sista gång. Bara en gång till. Min morfar. Bullrig och snäll. Min mormor, som fnittrar lite blygt och säger ”Men hör n´ hän!”, varje gång morfar säger något lite dråpligt opassande. Vilket vackert par, och vilka underbara morföräldrar.
Så svårt det är att inse att livet är förgängligt. Så svårt det är att acceptera döden. Så svårt det är att förlora något som man alltid ansett som en självklar del av ens liv. Huset är sålt och min barndoms plats som jag känner som baksidan av min hand kommer nu att bli någon annans barndomsminne.
/Camilla Karlsson
Oscar
Göte
Nicke med familj
Per och Brita
Osmo
Stig-Ingvar
Jonny och Jessica
Hans och Britt
Greta och Ellen
Anders, Kerstin och Sture
Emil, Torbjörn, Ami och Liv
Så såg vi ut i Röån för 10 år sedan.
